Varför du uppfostrades till att överge dig själv.
Översatt med AI · Engelskt original
Tänk tillbaka på när du var barn…
Hur ofta frågade dina föräldrar dig på riktigt: ‘Vad vill du?’, ‘Vad tänker du?’, ‘Hur känner du?’, ‘Vad tror du på?’ eller ‘Vad vill du göra?’
För många var det nog inte särskilt ofta.
För många människors uppfostran kretsar kring en helt annan fråga. Inte: ‘Vad vill du?’, utan: ‘Vad vill dina föräldrar ha av dig?’ ‘Vad vill de att du ska göra?’ ‘Hur vill de att du ska bete dig?’ ‘Vad behöver du säga för att inte göra dem upprörda?’ ‘Vad behöver du göra för att inte få skäll?’ ‘Hur håller du mamma och pappa nöjda?’
Självklart behöver barn uppfostran. De behöver gränser. De behöver disciplin. De behöver få höra nej. Jag säger inte att barn bara ska få göra vad de vill när de vill. Jag säger att det är en ENORM skillnad mellan att lära ett barn att det inte alltid kan få som det vill och att lära ett barn att det INTE SPELAR NÅGON ROLL vad det vill.
Och jag tror att många växte upp med den andra lärdomen.
Du kan se det i några av barndomens minsta, mest vardagliga situationer. Ett barn kommer hem från skolan och föräldern frågar inte: ‘Vad vill du äta i kväll?’ I stället säger föräldern: ‘Det här ska du äta.’ Barnet säger: ‘Jag tycker inte om det’, och plötsligt blir det ett problem. ‘Du äter det ändå.’ ‘Du får inte gå från bordet förrän du har ätit upp.’ ‘Äter du inte det, får du ingen efterrätt.’
Självklart kan en förälder inte laga fem olika måltider varje kväll för att barnet ändrar sig. Det är inte min poäng. Min poäng är vad vi ibland förmedlar till barnet under allt det där.
Barnet har bara uttryckt en preferens. ‘Jag tycker inte om det här.’ Men i stället för att lära barnet: ‘Vad du vill spelar roll, även om du inte alltid kan få som du vill’, kan vi råka lära barnet: ‘Vad du vill är oviktigt.’
Och den lärdomen går mycket djupare än mat.
Det blir: ‘Det spelar ingen roll att jag inte tycker om det här. Det spelar ingen roll att jag inte vill göra det här. Det spelar ingen roll att jag tänker annorlunda. Det spelar ingen roll att jag känner annorlunda. Det viktiga är att jag gör det mamma och pappa vill att jag ska göra.’
Vi gör precis samma sak med åsikter och känslor.
Hur många av oss bråkade med våra föräldrar som barn och sa till slut bara det som skulle avsluta bråket?
Du visste vad du faktiskt tänkte. Du visste vad du faktiskt kände. Men du visste också att de egentligen inte ville höra det. De ville höra svaret som skulle göra dem nöjda.
Om du fortsatte säga vad du verkligen tänkte var du plötsligt ‘uppkäftig’, ‘oförskämd’, ‘upprorisk’ eller ‘respektlös’.
Så till slut lärde du dig något. Det är lättare att ljuga. Det är lättare att säga det de vill höra. Det är lättare att låtsas hålla med. Det är lättare att överge det du faktiskt tänker och känner än att hantera konflikten som ärlighet skapar.
Du lärde dig att DET ÄR FEL ATT UTTRYCKA VEM DU VERKLIGEN ÄR och RÄTT ATT ÖVERGE DIG SJÄLV FÖR ATT GÖRA NÅGON NÖJD.
Och det är så farligt att lära ett barn, för nu lär du det inte bara lydnad. Du lär det ATT INTE VARA ÄKTA.
Du lär barnet att ärlighet skapar konflikt medan en spelad roll skapar lugn. Du lär barnet att andras godkännande betyder mer än de egna övertygelserna. Du lär barnet att det tryggaste sättet att ta sig igenom relationer är att räkna ut vad den andra vill ha av en och sedan bli det.
Du lär ditt barn att överge sig självt, att inte vara äkta och, värst av allt, att INTE HA NÅGRA EGNA ÖVERTYGELSER.
Så sakta, utan att ens märka det, lär sig barnet: ‘Vad jag tänker är mindre viktigt än vad mamma och pappa vill att jag ska tänka. Vad jag känner är mindre viktigt än hur mamma och pappa vill att jag ska känna. Vad jag vill är mindre viktigt än vad mamma och pappa vill. Att hålla dem nöjda är viktigare än att vara ärlig om vem jag är.’
Och sedan blir du vuxen.
Mamma och pappa försvinner inte. De BYTER BARA ANSIKTE.
Nu blir mamma och pappa dina vänner, dina kärleksrelationer, dina kollegor, din chef, dina sociala medier… ALLA.
Och du tar med dig precis samma relationsmönster som du lärde dig som barn in i varje relation du har som vuxen.
Du ställer fortfarande samma frågor som du lärde dig att ställa som barn. ‘Vad vill de ha av mig? Vad behöver jag säga? Hur behöver jag bete mig? Vilken version av mig kommer de att tycka om? Vilken åsikt kan jag uttrycka utan att göra dem upprörda? Vad behöver jag dölja? Vad behöver jag förändra hos mig själv för att bli accepterad?’
Fast nu behöver ingen längre säga åt dig att göra det.
Du gör det AUTOMATISKT.
Du går in i ett rum och i stället för att fråga dig: ‘Vem är jag?’ frågar du dig omedvetet: ‘Vem behöver jag vara här?’
Det är där behovet att vara alla till lags blir mycket större än att bara säga ja för ofta. Det blir ett helt sätt att leva.
Du lär dig att läsa av alla andra innan du läser av dig själv. Du vet exakt hur alla omkring dig mår. Du vet vad de förväntar sig av dig. Du vet vad de skulle gilla. Du vet vad som skulle göra dem besvikna. Du vet vilken version av dig de föredrar.
Men fråga dig vad DU vill, så har du plötsligt ingen aning.
Fråga dig vad du FAKTISKT tänker, så tvekar du.
Fråga dig vad du FAKTISKT tror på, så börjar du först fundera över vad ALLA ANDRA tror på.
Fråga dig hur du vill klä dig, vad du vill göra, vad du vill säga och vilket slags liv du vill leva. Innan du ens har svarat på frågan tänker du redan på vem som skulle kunna ogilla det.
DET är att överge sig själv.
Det handlar inte bara om att överge det du vill. Det handlar om att överge det du tänker, det du känner, det du tror på, det du värdesätter, hur du uttrycker dig och till slut VEM DU ÄR.
Och jag tror att det är därför så många känner skuld så fort de ens tänker på sig själva.
Hur många av er som läser det här känner er obekväma med att fråga er själva: ‘Vad vill jag?’
Hur många av er känner er själviska direkt? Den väldigt enkla frågan väcker genast skuld, skam och känslan av att vara självisk bara för att vi ens överväger den.
Hur många av er kan inte fatta ett beslut utan att först gå igenom alla som kan påverkas, bli upprörda, besvikna eller förolämpade?
Och allvarligt, hur många av er står ALLRA LÄNGST NER på er egen prioriteringslista?
Hur många av er har verkligen ALLA OCH ALLT ovanför ER SJÄLVA på ER prioriteringslista?
Din partner. Din familj. Dina vänner. Ditt jobb. Din chef. Vad alla förväntar sig av dig. Vad alla behöver av dig. Vad alla tycker om dig.
Du tänker på dem alla innan du ens tänker på dig själv.
Och till slut, någonstans längst ner, om det finns plats kvar, vilket det oftast inte gör, tänker du kanske äntligen på dig själv. Bara för att känna skuld och genast glömma bort dig själv igen.
Allvarligt, stanna upp och tänk på det en stund.
Hur kan det vara hälsosamt att DU är den minst viktiga personen i DITT EGET LIV?
På något sätt har vi övertygat oss själva om att det här är hälsosamt.
Vi har hyllat ATT ÖVERGE SIG SJÄLV och kallat det OSJÄLVISKHET.
Men det är INTE samma sak.
Det är bra att bry sig om andra. Det är bra att göra uppoffringar. Det är bra att kompromissa. Det är bra att ibland sätta någon annans behov före sina egna. Det hör till att älska människor på ett bra sätt.
Men det är en ENORM skillnad mellan att IBLAND sätta någon annan först och att ALLTID sätta sig själv sist.
Precis som det är ohälsosamt att leva med övertygelsen ‘Bara jag räknas’ är det också ohälsosamt att leva med övertygelsen ‘ALLA RÄKNAS UTOM JAG.’
Den ena ytterligheten struntar fullständigt i alla andra. Den andra struntar fullständigt i dig själv. Ingen av dem är hälsosam. Båda är lika illa.
MEN vi är väldigt bra på att fördöma den första och hylla den andra.
Vi ser någon som bara tänker på sig själv och kallar den personen självisk. Helt rimligt. Det är personen. MEN SEDAN ser vi någon som saknar gränser, inte kan säga nej, inte kan uttrycka en impopulär åsikt, förändrar sig för alla omkring sig, ständigt trycker undan vad personen faktiskt känner och tänker och inte har någon aning om vad personen vill med sitt eget liv eller ens vem personen är. Och den personen kallar vi osjälvisk och berömmer.
Den personen är inte osjälvisk. Den har bara lärt sig att ÖVERGE SIG SJÄLV.
Och att leva så är utmattande.
INTE KONSTIGT att alla lever med ångest när varje möte innebär att försöka räkna ut hur man uppfattas. Självklart är du utmattad när du ständigt tänker på om någon är arg på dig, besviken på dig, dömer dig, avvisar dig eller förväntar sig något annat av dig.
Självklart kan du bli djupt olycklig av att leva helt frånkopplad från det du faktiskt tänker, känner och vill. INTE KONSTIGT att så många lever med långvarig ångest och depression.
Du spelar en roll hela tiden. Du överger dig själv hela tiden. Du lever för ALLA UTOM DIG SJÄLV.
Och föreställningen TAR ALDRIG SLUT, eftersom varje person kräver en lite annorlunda version av dig.
Det är därför det är så viktigt att lära sig fråga vad man faktiskt tänker och vill.
Om du är förälder, börja lära ditt barn att det FÅR HA ETT EGET SVAR.
Fråga vad barnet vill. Fråga vad barnet tänker. Fråga vad barnet känner. Fråga vad barnet tror på. Fråga vad barnet vill ha på sig. Fråga vad barnet vill äta. Fråga vad barnet tyckte om och inte tyckte om. Lär ditt barn att vara en egen individ och att vara sig självt på riktigt.
Du behöver inte ge ditt barn allt det ber om. Du behöver inte hålla med om varje åsikt det har. Det är inte poängen.
Poängen är att lära barnet att DESS INRE VÄRLD SPELAR ROLL. Lär barnet att det FÅR tänka på SIG SJÄLVT.
Lär barnet att dess åsikt kan räknas utan att alltid avgöra det slutliga beslutet. Lär barnet att det inte automatiskt är respektlöst att inte hålla med dig. Lär barnet att det kan säga vad det verkligen tänker utan att behöva ta hänsyn till ditt ego för att du är för skör för att höra något annat än det du vill höra. Lär barnet att det inte behöver ljuga för dig för att känna sig tryggt eller behålla lugnet.
För om ditt barn lär sig att det snabbaste sättet att avsluta en konflikt är att säga det du vill höra, kommer barnet att ta med sig den lärdomen in i vuxenlivet.
Det kommer att göra det med sina vänner, sin partner, sin chef, med ALLA. Och innan du vet ordet av har du en person som alla kör över och som saknar en verklig känsla för sitt eget jag eller sin individualitet.
Och sedan undrar vi varför vi har vuxna som inte kan säga nej, inte klarar att göra människor besvikna, inte kan uttrycka sig ärligt och inte har någon aning om vilka de egentligen är under alla versioner av sig själva som de har skapat för alla andra.
Så om du känner igen dig i något av det här, tror jag att du behöver börja ställa några frågor som du kanske aldrig fick lära dig att ställa.
Vad tänker jag FAKTISKT? Vad känner jag FAKTISKT? Vad tror jag FAKTISKT på? Vad vill jag FAKTISKT? Vad vill jag FAKTISKT säga? Vad vill jag FAKTISKT göra? Hur vill jag att MITT liv ska se ut? Vem är jag när jag inte försöker vara det någon annan vill att jag ska vara?
Och känn INTE skuld för att du har ett svar.
Jag säger inte att du ska bli narcissist. Jag säger inte att du ska sluta bry dig om människor. Jag säger inte att alla andras känslor plötsligt inte spelar någon roll.
Jag säger åt dig att SLUTA LEVA SOM OM DINA INTE GJORDE DET.
Lär dig att bry dig om människor utan att överge dig själv för dem. Lär dig att ta hänsyn till andras känslor utan att göra dem ansvariga för varje beslut du fattar. Lär dig att älska människor utan att spela en roll för dem. Lär dig att vara ärlig även när din ärlighet kan göra någon besviken.
För du ska inte behöva överge dig själv helt för att räknas som en god människa.
Och DU ska inte vara den MINST VIKTIGA personen i DITT EGET LIV.
Var ärlig även om det irriterar folk. Var dig själv även om folk skrattar. Ha egna åsikter och acceptera att människor KOMMER ATT säga emot. Uttryck dig utan rädsla för andra. Ha en egen röst, egna tankar, egna preferenser, önskningar och begär. Ha din egen individualitet och en egen känsla för vem du är.
Och till sist: att överge dig själv för att vinna alla andras godkännande är OMORALISKT. Det är den högsta formen av manipulation och den största lögnen vi berättar för alla varje dag.