Om du vill ha ett bättre liv… LÄS DET HÄR.
Översatt med AI · Engelskt original
Vad du än tror, oavsett om det är en lögn eller sant, kan det framträda som sanning i din egen upplevelse av livet.
Och det är fullständigt skrämmande.
Låt mig förklara varför.
Vi begränsar oss själva genom det vi tror.
Och ibland har våra egna övertygelser besegrat oss innan vi ens har upplevt det liv vi redan har bestämt att vi inte kan leva.
Vi bestämmer vad vi klarar av. Vi bestämmer vilken sorts människa vi är. Vi bestämmer vad andra tycker om oss. Sedan går vi genom livet och upplever allting genom de övertygelserna.
Och jag skulle gå ännu längre. Personligen tror jag att ALLA våra beteenden börjar i det vi tror om oss själva.
Det är därför det är av YTTERSTA VIKT att vi granskar våra övertygelser.
Ett av mina favoritexempel på det här är en studie om ärr i ansiktet.
Forskare satte ett verklighetstroget, konstgjort ärr i ansiktet på kvinnliga deltagare. Varje deltagare fick se ärret i en spegel innan hon skulle samtala med en annan person.
Precis före samtalet sa forskaren att ärret behövde återfuktas. Men medan han låtsades återfukta det tog han i hemlighet bort det.
Deltagarna gick alltså in i samtalet i tron att de hade ett ärr i ansiktet.
Efteråt tolkade deltagare som trodde att de hade ett ärr delar av den andra personens beteende, särskilt hur personen tittade på dem, som reaktioner på ärret.
Men det galna var att det INTE FANNS NÅGOT ÄRR.
Övertygelsen formade fortfarande deras upplevelse efter att det de trodde på hade tagits bort.
Och det är det här jag tycker är skrämmande med övertygelser.
En övertygelse skiljer inte automatiskt mellan sanning och lögn. Om vi verkligen tror att en lögn är sann kan vi börja uppleva livet SOM OM LÖGNEN VORE SANN.
För vi tolkar det som händer genom det vi tror.
Lögnen påverkar hur vi beter oss, vad vi lägger märke till och vilken betydelse vi ger det som händer oss.
Och sedan, eftersom vi upplever det, blir vi ännu mer övertygade.
Vi tänker inte längre: ”Det här är något jag tror.”
Vi tänker: ”Det här är något jag VET. Jag har upplevt det.”
HUR MÅNGA LÖGNER UPPLEVER VI SOM SANNING VARJE DAG?
Hur många av oss tror fullständigt och helhjärtat på lögner om oss själva?
Lögner om vår identitet. Lögner om vårt utseende. Lögner om hur andra uppfattar oss.
Saker som känns så självklart sanna att vi aldrig ens har tänkt på att ifrågasätta dem.
Tänk på en otroligt attraktiv person. En sådan som du ser och tänker: ”Den personen är objektivt, tveklöst attraktiv. Vem som helst med ögon kan se det.” Alla runt personen håller med.
Men personen tror verkligen att den är ful.
Vad ser personen när den tittar sig i spegeln?
En ful person.
Alla runt omkring ser en attraktiv person. Men när personen ser på sig själv ser den någon helt annan.
Personen ser inte den attraktiva människa alla andra ser. Den ser en ful person.
VARFÖR?
För att lögnen personen tror om sig själv har blivit verklighet FÖR DEN.
Du kan säga hundra gånger att personen är attraktiv. Men om personen är övertygad om att den är ful kan den avfärda varenda komplimang.
”De försöker bara vara snälla.”
”De menar det inte på riktigt.”
Till och med sådant som skulle kunna utmana övertygelsen tolkas på ett sätt som skyddar den.
Förstår du vad jag menar?
Du kan vara attraktiv och ändå uppleva dig själv som ful, eftersom det är vad du TROR om dig själv.
Tänk nu på sociala situationer.
Hur många tror att de är tråkiga? Att de är svåra att tycka om? Att de är obekväma, att ingen kommer överens med dem och att de har svårt att få vänner?
Låt mig ta två personer som exempel.
De går in i samma samtal med samma person.
Den första går in och tänker: ”Jag är tråkig. Jag är inte rolig. Jag är inte karismatisk. Jag har inget intressant att säga. Ingen tycker om mig.”
Den andra går in och tänker: ”Jag är en person man tycker om. Jag är intressant. Jag har något värdefullt att bidra med i det här samtalet.”
Vem har störst chans att få ett bra socialt möte?
Se nu hur båda övertygelserna kan börja kännas sanna genom den upplevelse som följer.
Den första personen håller tillbaka. Personen har en historia att berätta, men bestämmer sig för att ingen skulle vara intresserad. Personen har en åsikt, men behåller den för sig själv. Personen kommer på något roligt, men bestämmer sig för att det nog inte är tillräckligt roligt för att säga högt.
Just det som kunde ha intresserat den andra blir aldrig sagt, eftersom personen redan tror att den inte har något värt att säga.
Och samtidigt som personen håller tillbaka tolkar den allting som bevis på att den är svår att tycka om.
Den andra personen tittar bort en sekund för att den hörde ett ljud.
Men i personens huvud blir det: ”Den är uttråkad. Den vill inte prata med mig.”
Det blir tyst en kort stund.
”Det här bevisar att jag är tråkig. Jag måste fylla tystnaden. Jag har inget bra att säga.”
Den andra personen kanske inte ens märkte pausen. Men personen har redan gjort den till bevis mot sig själv.
Till och med ett leende kan avfärdas som att någon bara är artig.
Så personen lämnar samtalet och känner sig obekväm, utan kontakt och övertygad om att den andra inte tyckte om den.
”Ser du? Jag sa ju det. Jag är usel på att prata med folk.”
Tänk nu på den andra personen.
Personen tror att den har något att bidra med, så den bidrar. Den berättar historien. Den ställer frågan. Den låter faktiskt den andra lära känna den.
Personen lyssnar på vad den andra säger i stället för att hela tiden fråga sig: ”Tråkar jag ut den? Tycker den om mig? Vad måste jag säga?”
Om någon tittar bort en sekund tolkar personen det inte direkt som ett avvisande. Om det blir en paus kan det helt enkelt vara en paus.
Personen är närvarande i samtalet i stället för att hela tiden leta efter bevis på att något är fel med den.
Den öppenheten ger kontakt en chans att uppstå. Och när den gör det går personen därifrån och tänker: ”Det där var trevligt. Folk tycker om att prata med mig.”
Båda kan gå därifrån och känna att deras övertygelse har bekräftats.
Den första tror att den är svår att tycka om, håller tillbaka och tolkar oskyldiga saker som avvisanden. Sedan upplever personen samtalet som bevis på att den är svår att tycka om.
Den andra tror att den är lätt att tycka om, ger sig själv tillåtelse att bidra och upplever samtalet som bevis på att människor tycker om att prata med den.
Deras övertygelser har påverkat vad de bidrog med, vad de lade märke till och vilken betydelse de gav mötet.
Och nu har båda en upplevelse som de kan peka på som bevis.
Det är den delen jag vill att du ska förstå.
En övertygelse kan bidra till att forma just den upplevelse som får den att kännas sann.
Och det här sträcker sig bortom det vi tror om oss själva.
Föreställ dig att någon säger att en person du ska träffa är självupptagen, narcissistisk, arrogant och elak.
När du till slut träffar personen tror du redan på det.
Under samtalet nämner du något svårt du har varit med om. Personen svarar: ”Jag gick igenom något liknande förra året.”
Du tänker direkt: ”Där kom det. Personen får allt att handla om sig själv.”
Men personen kanske försökte säga: ”Jag förstår. Jag har varit där. Du är inte ensam.”
Ett försök att visa samhörighet blir bevis på själviskhet, eftersom du tolkar det som sades genom det du redan tror om personen.
Sedan går du därifrån och tänker: ”Personen är precis som jag blev varnad för. Jag har själv upplevt det.”
Men har du upplevt vem personen är, eller har du tolkat vem personen är genom det du fick höra?
Tänk nu på ett meddelande där det bara står: ”Okej.”
Om du redan tror att personen är irriterad på dig kan du läsa in irritation i de fyra bokstäverna. Du hör en kall ton som personen aldrig faktiskt har använt.
Om du tror att allt är bra mellan er kan exakt samma meddelande kännas helt vanligt.
Personen kanske bara är upptagen. Men du känner dig avvisad, och sedan blir känslan ännu ett bevis.
”Jag visste att personen var irriterad. Jag kunde känna det.”
Känslan är verklig. Men det gör inte din förklaring sann.
Du trodde något. Du tolkade det som hände genom den övertygelsen. Sedan använde du din tolkning som bevis på att övertygelsen stämde.
Det är så en lögn kan fortsätta förstärka sig själv utan att du ens inser att det är du som förser den med bevis.
Det här kan till och med påverka hur vi upplever fysisk smärta.
I ett experiment 2011 fick friska frivilliga ett starkt smärtstillande läkemedel medan forskarna utsatte dem för kontrollerad värmesmärta. Läkemedelskoncentrationen var oförändrad medan forskarna ändrade deltagarnas förväntningar.
Positiva förväntningar fördubblade smärtlindringen jämfört med när deltagarna fick läkemedlet utan att förvänta sig lindring. När deltagarna fick förvänta sig värre smärta försvann smärtlindringen under dessa försöksförhållanden.
Forskarna registrerade också förändringar i hjärnaktivitet kopplad till smärta.
Tänk på det.
Vad de här människorna förväntade sig påverkade den smärta de faktiskt kände medan de fick samma läkemedel.
HUR KRAFTFULL är hjärnan? HUR KRAFTFULLA och INFLYTELSERIKA är våra övertygelser?
Föreställ dig då hur mycket en övertygelse du har burit på i ÅRATAL kan påverka hur du upplever dig själv och ditt liv.
Låt mig ge dig ett annat exempel.
En person tror att den är lat. Personen tror att den är dum, aldrig kommer att bli något och inte har något som helst av värde att ge världen.
Den andra tror att den är arbetsam. Personen tror att den är intelligent och har något värdefullt att ge världen.
Vem tror du har störst chans att lyckas?
Tänk på vad som händer när du tror att du är lat.
Du börjar skjuta upp saker. Du bryr dig inte om att försöka. Du lämnar saker ogjorda eftersom det, i ditt huvud, helt enkelt är en sådan du är.
Sedan tittar du på hur du lever och säger: ”Ser du? Jag sa ju det. Jag är lat.”
Och nu har din övertygelse förstärkt sig själv.
Du tror att du är lat, så du börjar leva som en lat person. Sedan blir livet som en lat person bevis på att du är lat.
Men hur mycket av de bevisen kom av att du accepterade övertygelsen från början?
Det här är cirkeln vi kan fastna i.
Det vi TROR påverkar det vi UPPLEVER. Det vi UPPLEVER blir fler BEVIS för det vi TROR.
Och det hemska är att en lögn kan börja förstärka sig själv genom de upplevelser den hjälper till att skapa.
Först tror du något om dig själv. Sedan beter du dig på sätt som stämmer med det, eller tolkar det som händer som en bekräftelse, eftersom du TROR på det.
Till slut säger du inte längre: ”Jag tror det här om mig själv.”
Du säger: ”Jag VET det här om mig själv. Jag har upplevt det.”
Du trodde på lögnen. Du upplevde livet genom lögnen. Sedan använde du den upplevelsen för att tro ännu mer på lögnen.
Innan du vet ordet av har du byggt din KÄRNIDENTITET kring den.
”Det är bara sådan jag är.”
Men att uppleva följderna av att tro på en lögn gör inte lögnen sann.
Ett obekvämt samtal bevisar inte att du är en person som är svår att tycka om. Att lämna något oavslutat bevisar inte att du aldrig kan fullfölja något.
Men om du redan tror de sakerna blir varje upplevelse ännu ett bevis. Och varje bevis gör övertygelsen svårare att ifrågasätta.
Du kan till slut använda FÖLJDERNA av att tro på en lögn som BEVIS på att lögnen hela tiden var sann.
Det är därför jag personligen inte tycker om att se ”Jag HAR depression” eller ”Jag HAR ångest” bli ”Det här är vem jag är.” Visst kan du känna dig nedstämd eller orolig oftare under den här perioden i livet, eller leva med ett tillstånd som behöver fortlöpande vård. Men min vän, gör det inte till HELA DIN IDENTITET.
För när ”Det här är något jag upplever” blir ”Det här är allt jag är”, kan varje oroligt ögonblick eller svår dag börja kännas som bevis på att du alltid kommer att vara så här.
Erkänn det du står inför. Sök den hjälp du behöver. Men låt inte ”Jag HAR det här” bli ”Jag ÄR det här.”
Och vissa av de här övertygelserna fick vi innan vi var gamla nog att ifrågasätta dem.
Säg gång på gång till ett barn att det är odugligt eller en besvikelse, så kan de orden bli en del av hur barnet förstår sig självt.
Barnet kanske undviker saker som det kunde ha lärt sig, uppnått eller skapat, eftersom någon det litade på övertygade det om att det inte kunde.
Till slut blir en åsikt någon hade om barnet en identitet det lever efter.
Jag vill berätta om en av mina två största inspirationskällor (den andra är min mamma): min pappa.
Min pappa växte upp i fattigdom med två hemska föräldrar som lärde honom hemska lögner om honom själv.
Han hade ett beslut att fatta.
Skulle han välja att tro de sakerna om sig själv? Skulle han låta det liv han växte upp i bestämma den framtid han skulle bygga?
Eller skulle han tro något annat?
När jag växte upp hade vi inte mycket. Faktum är att vi hade väldigt lite.
Men jag minns att pappa sa till mig: ”Min son, vi är framgångsrika.”
Och jag minns att jag nästan skrattade.
Jag var ung. Jag var dum. Jag förstod inte det han förstod om övertygelse.
Jag tittade på vår verklighet, på allt vi hade, vilket då praktiskt taget var ingenting, och tänkte: ”Nä, vi är inte framgångsrika.”
Allt jag kunde se verkade motsäga det han sa.
Men min pappa TRODDE på det.
Han trodde att han var framgångsrik ända in i sitt DNA. Det var hans KÄRNIDENTITET.
Han hade en orubblig, outtröttlig, positiv tro på sig själv. Han valde att tro att han var framgångsrik innan våra omständigheter gav mig en anledning att tro det.
Han valde att inte låta det han hade fått med sig som barn bestämma vem han skulle bli.
Och jag har sett honom bli den mest framgångsrika man jag känner.
Jag har honom att tacka för allt jag har och allt jag är, för det han har gett mig, däribland hans visdom och de lärdomar om livet han har lärt mig.
Och en av de största lärdomar han någonsin gav mig var något jag inte ens förstod då.
Han väntade inte tills vårt liv såg framgångsrikt ut innan han trodde att han var framgångsrik.
Han trodde på det medan allt runt omkring oss verkade säga motsatsen.
Jag tittade på vad vi hade och trodde att det talade om vilka vi var. Min pappa trodde på vem han var innan jag kunde se det i vad vi hade.
Och jag har sett det liv han byggde följa den övertygelse han vägrade släppa.
Det hade sina rötter i övertygelse.
Hur många låter sin barndom, sina omständigheter och de kort de fick bestämma hela deras identitet?
”Jag föddes i fattigdom, så jag kommer alltid att leva i fattigdom.”
”Jag fick inga lätta kort, så jag kommer aldrig att lyckas.”
”Mina föräldrar var beroende, så jag kommer alltid att vara beroende.”
Någon lärde dem vad de skulle tro om sig själva. Sedan levde de hela sitt liv inom den övertygelsen, utan att någonsin upptäcka vem de kunde ha blivit om de hade trott något annat.
Min pappa visade mig att du inte behöver acceptera den identitet din barndom gav dig.
Och det här är vad jag tror: det enda som avgör vart du kommer är vad du tror om dig själv.
Din barndom får inte bestämma vem du är. Inte heller vad folk har sagt om dig eller de kort du fick i livet.
Du får bestämma vad du tror om dig själv.
Föreställ dig nu att cirkeln går åt andra hållet.
Du börjar tro: ”Jag är en arbetsam person. Jag är någon som fullföljer det jag börjar. Jag är någon som har något värdefullt att bidra med.”
Kanske tror du inte helt på det till en början. Men du börjar ge dig själv en chans att leva som någon som gör det.
Du avslutar något. Du anstränger dig. Du håller ett löfte du gav dig själv.
Och sedan får övertygelsen långsamt något verkligt bakom sig.
Du börjar se dig själv som en arbetsam person, och du börjar bete dig som en. Beteendet ger dig bevis. Bevisen gör övertygelsen starkare.
Samma process som begränsade dig kan börja hjälpa dig att bli den du vill vara.
Men hur många av oss bestämmer att vi är svåra att tycka om innan någon ens har fått chansen att lära känna oss?
Hur många av oss bestämmer att vi ska misslyckas innan vi ens har försökt?
Hur många av oss bestämmer att vi inte har något att erbjuda innan vi någonsin har erbjudit något?
Och sedan behandlar vi de besluten som fakta i åratal.
Så om du vill bli arbetsam, börja tro att du är en arbetsam person.
Om du vill bli självsäker, börja tro att du är en självsäker person.
Om du vill ge något till världen, sluta tro att du inte har något som helst att ge.
MEN du måste tro. Det krävs mycket tro för att övervinna lögnerna du har berättat för dig själv, och om du tror tillräckligt kommer du till slut att börja leva så.
LEV sedan på ett sätt som ger de övertygelserna något verkligt att stå på.
Ansträng dig. Dela tanken. Avsluta det du hela tiden säger att du inte kan avsluta.
Och tillåt dig att lägga märke till bevisen som utmanar det du brukade tro.
För om du avfärdar varje god upplevelse och samlar på varje dålig kan till och med ett liv som förändras fortsätta se ut som bevis på en gammal lögn.
När dina övertygelser förändras börjar du bete dig annorlunda. När du beter dig annorlunda ger du dig själv chansen att uppleva något annat.
Sedan växer din övertygelse sig starkare eftersom du har börjat uppleva det själv.
Det du tror om dig själv kan bli gränserna du lever inom, även när de övertygelserna är falska.
Vad du än tror om VAD SOM HELST kommer att framträda som sanning genom din egen upplevelse av livet, så var noga med vad du tror.
Föreställ dig hur ditt liv skulle se ut om du började tro att du var självsäker, lätt att tycka om, karismatisk, arbetsam och intelligent.
Hur mycket av din identitet är något du har upptäckt, och hur mycket är något du har trott om och om igen?
De där kvinnorna trodde att de hade ett ärr. De tolkade delar av samtalet som reaktioner på det. Deras upplevelse verkade stödja en övertygelse om ett ärr som inte ens fanns där.
Hur många av oss bygger ett liv kring något vi tror är fel med oss, utan att någonsin ifrågasätta om det är sant?
Innan du ägnar resten av livet åt att övervinna ett ärr, se till att det faktiskt finns där.