Levande vatten.

Jag har vetat var vattnet finns och ändå valt att gå tillbaka ut i öknen.

Det är där jag kan börja, om jag ska vara helt ärlig.

För det har funnits stunder i mitt liv då jag har upplevt Guds närvaro så djupt att jag för en gångs skull inte kände att jag behövde något annat.

Och ändå började jag på något sätt leta på andra håll, även efter att ha upplevt det.

Det finns ett samtal i Johannes 4 som jag ständigt återvänder till.

Jesus sitter vid Jakobs brunn när en samarisk kvinna kommer för att hämta vatten. Han ber henne om något att dricka och berättar sedan om något som han kallar levande vatten.

När hon dricker av vattnet hon har kommit för att hämta blir hon törstig igen. Men vattnet han ger blir en källa inom henne som flödar fram till evigt liv.

Hon har kommit till brunnen med ett behov hon vet hur hon ska förklara.

Jesus erbjuder sig att möta ett behov som går mycket djupare.

Och jag undrar hur ofta vi inser att något saknas utan att förstå vad det egentligen är vi saknar.

Vi känner oss tomma, så vi letar efter något.

Något att köpa. Något att uppnå. Något att uppleva. Något som gör det lite lättare att vara oss själva en stund.

Alkohol. Droger. Sex. Pengar. Märkeskläder. En snabbare bil. Ett större hus.

Olika saker med samma löfte.

”Kanske kommer DET HÄR äntligen att räcka.”

Och ibland känns det så, för en stund.

Sedan går känslan över.

Och vi är törstiga igen.

Hur många gånger måste det hända innan vi slutar fråga var vi kan hitta mer och börjar fråga oss vad vi egentligen dricker?

När jag var runt sjutton och precis hade börjat söka Gud hade jag en dröm.

Jag var i en öken och var otroligt törstig.

Sedan såg jag en glasflaska med vatten. Det var som om den hade kommit från himlen. Ljus föll på den ovanifrån.

Jag minns hur jag drack och överväldigades av känslan av att vara helt tillfreds.

Jag vet egentligen inte hur jag annars ska förklara det.

Jag tänkte inte genast på vad jag behövde härnäst. Jag sträckte mig inte efter mer. Jag kände inte att något fortfarande saknades.

Jag var tillfreds.

Jag tror att Gud använde den drömmen för att visa mig något om sig själv.

Att under allt jag trodde att jag ville ha fanns en törst som bara han kunde släcka.

Och jag skulle gärna vilja säga att jag förstod budskapet och aldrig behövde lära mig den läxan igen.

Men det vore en lögn.

Sedan dess har det funnits tider då jag har kommit bort från livet med Gud. Tider då jag har försökt hitta tillfredsställelse på praktiskt taget alla andra områden i livet du kan föreställa dig.

Och jag skriver inte det här som någon som aldrig har njutit av de sakerna.

Ibland njöt jag av dem.

Det var en del av det som fick mig att återvända.

Men att njuta av något för en stund och att bli verkligt tillfredsställd av det är två mycket olika saker.

Kvällen tar slut. Spänningen lägger sig. Saken du så desperat ville köpa blir något du knappt lägger märke till.

Och till slut är du ensam med dig själv igen.

Det du försökte slippa känna finns fortfarande där.

Ibland hörs det till och med ännu högre.

Jag har haft sådana stunder. Stunder då jag har insett att allt jag egentligen hade gjort var att skjuta tomheten framför mig.

Jag hade gett mig själv något att känna utan att hitta något som kunde bära mig.

Och det svåraste var att veta att jag hade upplevt något annat med Gud.

Jag letade efter vatten samtidigt som jag mindes hur det kändes att dricka.

I Jeremia 2:13 beskriver Gud hur hans folk överger honom, källan med levande vatten, och gör spruckna cisterner som inte kan hålla vatten.

Tänk på det.

De lämnar källan och börjar bygga något som ska ersätta den.

De arbetar. De gräver. De samlar.

Men det de har byggt kan inte hålla kvar det de behöver.

Jag känner igen mig så väl i den bilden.

För hur mycket kraft lägger vi inte på att få saker som vi tror äntligen ska fylla oss?

Och sedan, när känslan försvinner, antar vi att vi helt enkelt behöver mer.

Mer pengar. Mer njutning. Mer framgång. Mer av det som för en kort stund fick oss att glömma att vi var tomma.

Vi ifrågasätter sällan själva behållaren.

Vi fortsätter bara försöka fylla den.

Jag tänker på en leksak jag hade när jag var bebis.

Det var en sådan där låda med hål i olika former. En fyrkantig träkloss ska genom det fyrkantiga hålet. En triangel genom det trekantiga hålet. En cirkel genom det runda hålet.

Du förstår vad jag menar.

Det finns en video där jag gång på gång försöker trycka fyrkanten genom det runda hålet.

Den passade inte.

Så jag försökte igen.

Den passade fortfarande inte.

Och när jag ser det i efterhand tänker en del av mig: ”Oj. Vilket dumt barn jag var.”

Men hur mycket av mitt vuxna liv har jag ägnat åt EXAKT samma sak?

Att försöka fylla något andligt med något materiellt.

Att bli frustrerad när det inte fungerar.

Och sedan försöka igen, ännu hårdare.

En dyrare version. En mer spännande upplevelse. Något starkare. Något större.

Som om fyrkanten till slut skulle passa om jag bara tryckte tillräckligt målmedvetet.

Men problemet var aldrig att jag behövde en större fyrkant.

Det var att jag försökte fylla ett utrymme som den aldrig var gjord för att passa i.

Det är vad jag menar när jag talar om ett andligt tomrum.

Vi behöver Gud, men försöker hela tiden fylla det behovet med allt utom Gud.

Sedan undrar vi varför ingenting verkar nå dit.

En fin bil kan vara rolig. Pengar kan göra livet enklare. Det är inget fel med att uppskatta något vackert eller arbeta mot något meningsfullt.

Men hur skulle något jag äger kunna ge mig det liv som kommer från honom som skapade mig?

Hur skulle det att ha mer av världen kunna vara samma sak som att känna Gud?

Och ändå är det ofta vad vi ber om, utan att nödvändigtvis uttrycka det så.

”När jag tjänar så här mycket kommer jag att vara lycklig.”

Och sedan tjänar vi så mycket.

”När jag äntligen har det där kommer jag att vara nöjd.”

Sedan har vi det.

Och på något sätt flyttar sig mållinjen igen.

Det som en gång verkade vara allt blir vardag. Det som en gång kändes utom räckhåll blir platsen där vi står och önskar att vi var någon annanstans.

När börjar vi ifrågasätta löftet?

För om det räckte med att ha mer för att bli tillfreds, borde det väl komma en punkt då mer blev nog.

Så vad är det levande vatten som Jesus erbjuder?

I Johannes 7 bjuder Jesus in de törstiga att komma till honom och dricka. Johannes förklarar att han talar om den helige Ande.

Det är viktigt.

För Jesus erbjuder något mycket djupare än en bättre känsla eller en mer positiv inställning.

Han erbjuder Guds närvaro inom oss.

Genom Kristus får vi förlåtelse, förs in i gemenskap med Gud och får hans Ande.

Den vi skapades för att känna kommer för att bo inom oss.

Tänk på det en stund.

Vi tillbringar livet med att ge oss ut i världen och samla på saker som vi hoppas ska ge oss liv.

Och Jesus talar om en källa INOM oss.

Källan kommer för att bo i den törstiga människan.

Det är det som berör mig.

Gud vet hur långt vi har vandrat bort. Han vet vad vi har sträckt oss efter. Han vet skillnaden mellan personen vi visar för alla andra och den vi är när ingen annan är där.

Och ändå bjuder han oss att komma.

Det levande vattnet är en gåva.

Du kommer inte till brunnen med ett liv som är imponerande nog för att köpa det.

Du kommer törstig.

Det gör mig djupt ödmjuk.

För något inom oss vill ge Gud en förklaring. Något som får vårt irrande att låta mer begripligt. Något som gör att vi känner oss mindre blottade.

Men jag behöver inte övertyga honom om att jag var mindre törstig än jag faktiskt var.

Jag behöver dricka.

Ibland är den ärligaste bön jag kan be helt enkelt: ”Gud, jag har letat överallt igen. Och jag är trött.”

Trött på att vilja ha saker som inte kan ge mig det jag begär av dem.

Trött på att känna mig fylld en kort stund och sedan ändå stå där tom igen.

Trött på att veta var livet finns medan jag övertalar mig själv att leta någon annanstans.

Och när jag återvänder till Gud kommer något inom mig till ro.

Jag menar inte att varje svårighet försvinner.

Jag känner fortfarande smärta. Jag har fortfarande frågor. Det finns fortfarande dagar då bön känns svårt och mina känslor inte genast följer det jag tror.

Men under allt det har jag någonstans där jag hör hemma.

Jag kan komma inför Gud utan att behöva imponera på honom. Jag kan vara ärlig om det jag skäms över. Jag kan sitta hos honom utan att ha något särskilt imponerande att säga.

Det finns en sorts vila i att vara helt känd och ändå inbjuden närmare.

Och ju närmare honom jag lever, desto mindre trängande blir behovet av de saker jag en gång trodde att jag inte kunde leva utan.

Jag kan njuta av något utan att kräva att det ska ge mig en identitet.

Jag kan vilja ha något utan att tro att hela mitt liv är ofullständigt tills jag har det.

Jag kan känna något smärtsamt utan att genast behöva fly från det.

Det är den tillfredsställelsen jag talar om.

Ett liv så djupt rotat i Gud att inte varje tillfälligt begär behöver bestämma riktningen.

Men det innebär också att lära mig att lita på honom när det gäller hur jag lever.

Ibland vill vi ha Guds frid samtidigt som vi gör motstånd mot det han säger.

”Varför ska jag ge upp det?”

”Varför säger Bibeln att jag ska leva så här?”

”Jag vet väl ändå själv vad som kommer att göra mig lycklig.”

Jag tog nyligen min bil till en mekaniker.

Jag kan lite om bilar, men jag är ingen mekaniker. När han förklarade vad som behövde lagas litade jag på hans kunskap, eftersom han kände bilen bättre än jag gjorde.

Och Gud känner oss djupare än någon mekaniker känner en bil.

Han SKAPADE oss.

Han vet vad som ger oss liv. Han vet vad som skadar oss. Han förstår behoven bakom de begär som vi själva knappt förstår.

Så varför är jag så övertygad om att jag vet bättre än den som skapade mig hur jag ska finna tillfredsställelse?

Särskilt när mina egna idéer så ofta har lämnat mig törstig.

Jag lär mig att se på lydnad i ljuset av den frågan.

Guds vägledning kommer från den som vet vad vi skapades för.

Ibland innebär det att följa honom att släppa något jag fortfarande vill ha. Ibland innebär det att lita på honom innan jag förstår varför.

Men en önskan i sig kan inte tala om för mig om något kommer att ge mig liv.

Jag har velat ha alltför många saker som lämnat mig tom för att fortsätta låtsas att den kan det.

Och det finns något annat i Johannesevangeliet som jag har svårt att läsa utan att stanna upp.

På korset säger Jesus: ”Jag törstar.”

Den som erbjuder levande vatten känner törsten i sin egen kropp.

Jag tänker på det.

Gud har kommit in i människornas värld, till dem som han bjuder hem.

Han känner utmattning. Han känner lidande. I Kristus bär han vår synd och går genom döden för att föra oss in i livet med honom.

Hans inbjudan når oss genom en kärlek som har kostat honom något.

Och jag vill inte bli så van vid att höra att Gud älskar mig att jag slutar känna tyngden i det.

Vattnet ges utan kostnad.

Det betyder inte att det var billigt.

Efter allt jag har sträckt mig efter, allt jag har misstagit för tillfredsställelse och varje gång jag har vandrat bort upptäcker jag att hans inbjudan fortfarande finns kvar.

Kom.

Drick.

Det finns något i det som får hela mitt försvar att falla.

För jag vet hur lätt jag blir trött på att lära mig samma läxa.

Ändå har Gud inte tröttnat på att kalla mig tillbaka till sig.

I slutet av samtalet i Johannes 4 lämnar kvinnan sin vattenkruka och går in till staden för att berätta för människorna om Jesus.

Hon kom för att hämta något.

Hon går därifrån efter att ha mött någon.

Och det är dit jag vill att den här tanken ska föra oss.

Till den Gud som vi kan höra om hela livet medan vi fortsätter leta efter liv överallt annars.

Jag vill inte ägna resten av mitt liv åt att beskriva levande vatten medan jag dör av törst bredvid brunnen.

Jag vill dricka.

- Adam