Getsemane.

Natten då Gud föll på knä.

Ytterst är Getsemane anledningen till att jag är kristen.

För där, innan en enda spik tränger in i hans kropp, börjar jag se vad det faktiskt innebär att säga att Kristus älskade oss.

Den evige Sonen ligger på marken. Hans själ är överväldigad av sorg. Han frågar sin Fader om bägaren kan gå förbi honom.

Han genom vilken livet kom till vet vad det innebär att vilja fortsätta leva.

Och det livet ger han för oss.

Jag har svårt att förstå vidden av det. Vi säger så ofta att Jesus dog för oss att orden kan passera våra läppar utan att nå den del av oss som borde darra när vi hör dem.

Men trädgården får mig att stanna upp.

För vi kan inte förstå den kärlek som uppenbaras i hans villighet förrän vi tar den mänsklighet som ryggar tillbaka inför priset på allvar.

Det var hans mänsklighet som gjorde korset så svårt.

Han hade en kropp som kunde såras, ett förstånd som kunde möta det annalkande lidandet, en själ som kunde sörja och en mänsklig vilja som naturligt längtade efter det goda i att vara vid liv.

Korset skulle drabba HONOM.

Och den som det skulle drabba var Gud Sonen.

Det är det mysteriet jag vill stanna vid. Personen som upprätthåller marken har fallit ner på den. Han som ger allt levande dess andedräkt har blivit i stånd att ge upp sin egen.

Gregorios av Nazianzos håller paradoxen framför oss: ”Han ber, men Han hör bön. Han gråter, men Han får tårar att upphöra.”

Båda verkligheterna tillhör samma person.

Ibland föreställer vi oss Kristi mänsklighet som en synlig yta, med hans gudomlighet tryggt dold bakom den. Hans kropp möter smärta medan personen som bor i den förblir oberörd av upplevelsen.

Men det skulle tömma inkarnationen på dess innerliga närhet.

Den evige Sonen har gjort vår mänsklighet till sin egen. Han lever personligen genom dess förstånd, dess känslor, dess kropp och dess vilja. Hans gudomliga natur förblir gudomlig, samtidigt som det lidande han upplever genom sin mänsklighet verkligen är HANS.

Leo den store insisterar på båda naturernas fullständighet: mänskligheten behåller sin verklighet i föreningen med gudomligheten. Personens majestät gör aldrig såren overkliga.

Vi måste skilja på hur han lider utan att dela den som lider.

Det finns en Son.

Han vars kropp ska brytas är han genom vilken kroppar existerar.

Därför kan Getsemane inte reduceras till en gripande berättelse om en modig man. Identiteten hos den som knäböjer där förändrar betydelsen av allt han genomgår.

Gud Sonen har personligen trätt in i våra mänskliga villkor.

Och han har trätt in i dem inifrån.

Gregorios ger oss orsaken i en mening med oerhörda följder: ”Ty det som Han inte har antagit har Han inte helat.”

Ett mänskligt förstånd har betydelse för frälsningen. Mänskligt viljande har betydelse för frälsningen. Det inre liv ur vilket vi upplever världen har betydelse för frälsningen.

Sonen antar vår mänsklighet i dess helhet, utan synd, för att återställa den i dess helhet.

När vi möter hans ångest i trädgården möter vi därför något som tillhör inkarnationens djup.

Han har kommit till den plats där en människa vet vad som kommer och ändå måste genomleva dess ankomst.

Korset har ännu inte genomborrat hans kropp. Ändå uthärdas redan dess annalkande.

Vi känner något av den erfarenheten. En förlust kan börja göra ont innan den inträffar. Ett samtal kan uppta hela vår kropp innan ett ord har sagts. Morgondagen kan bli en börda som bärs i dag.

Sonen har trätt in också i denna dimension av mänskligt liv.

Och när Matteus beskriver hans sorg är det den fullkomligt trogne Sonen som uttrycker den.

Hans helighet och hans ångest finns i samma ögonblick.

Hur mycket av vår förståelse av andlig mognad skulle behöva förändras om vi lät den sanningen nå oss?

Vi kan föreställa oss närhet till Gud som ett slags känslomässig osårbarhet. Men ett hjärta som är helt levande inför det goda kan djupt känna fasan inför det som hotar det.

Kristus vet vad ett människoliv är värt.

Hans sorg tar dess godhet på allvar.

Johannes av Damaskus skiljer naturlig fruktan från syndig misstro. Den naturliga önskan att bevara livet tillhör vår kroppsliga existens. Att Kristus ryggar tillbaka inför döden uttrycker verkligheten i den mänskliga natur han har antagit.

Döden hotar något gott.

Hans önskan att leva är oskyldig.

Det spelar roll, eftersom hans livs gåva är gåvan av något han värdesätter. Hans villighet väger tungt just därför att livet han ger är dyrbart.

Och sedan hör vi bönen i mysteriets centrum:

”Låt inte min vilja ske, utan din.”

Hur kan Sonen dela det gudomliga syftet med vår frälsning och uppriktigt be att bägaren ska gå förbi?

För att svara måste vi noga tänka igenom vad det innebär att han är helt mänsklig.

Maximos Bekännaren förstod att en mänsklighet utan mänsklig vilja skulle vara ofullständig. Sonen antar den mänskliga förmågan att vilja, att längta efter det goda och att handla fritt.

Kristus har därför både en gudomlig vilja och en mänsklig vilja.

Hans gudomliga vilja är den enda vilja han i evighet delar med Fadern och den helige Ande. Hans mänskliga vilja tillhör den fullständiga mänsklighet han gjort till sin egen.

En person vill genom båda.

Två viljor betyder inte två rivaliserande jag.

Sonens mänskliga lydnad är hans egen mänskliga handling. Hans mänsklighet deltar fullt ut i offret.

Det han i evighet vill som Gud fullbordar han inom historien som människa.

Ett mänskligt JA tillhör Guds frälsande verk.

Men också bönen att bägaren ska gå förbi är verklig. Hur kan båda vara sanna?

Därför att samma händelse kan mötas i relation till olika goda ting.

Döden, betraktad som människolivets förstörelse, är något hans mänsklighet naturligt ryggar tillbaka inför. Döden, frivilligt uthärdad inom syftet med vår frälsning, blir något han fritt accepterar.

Hans önskan att bevara sitt liv och hans villighet att offra det är båda genuint mänskliga. Det naturliga tillbakaryggandet blir aldrig ett avvisande av Fadern.

Han vet vad livet är värt, och han känner det frälsande syfte för vilket han ger det.

Getsemanes brottning finns i det oerhörda mänskliga priset för detta trogna offer.

Hans kärlek står fast. Priset genomlevs.

Vi kan förväxla visshet med lätthet. Vi föreställer oss att om Kristus känner Faderns godhet, känner sitt uppdrag och vet att uppståndelsen ska följa, måste hans upplevelse på något sätt vara skyddad från lidande.

Men kunskap bedövar inte tillvaron.

Ett löfte kan vara helhjärtat innan dess krav har genomlevts. En människa kan veta vem hon älskar och ändå lida fruktansvärt när hon ger sig själv för den personen.

Att kärleken står fast betyder inte att dess pris redan har uthärdats.

Sonen vet. Människan måste ändå lida.

Och Sonen och människan är samma person.

Det är det som gör trädgården så djup.

När jag talar om att han övervinner sin mänsklighet menar jag att han bär den genom hela fruktan för lidande och död, och fritt offrar sig själv medan han känner vad offret kostar.

Han förblir helt mänsklig i segern.

Den mänsklighet som darrar är den mänsklighet som samtycker.

Kyrkans bekännelse av Kristi två viljor skyddar denna verklighet. Hans mänskliga vilja bevaras i sin förening med Gud. Dess lydnad är en levande handling av mänsklig frihet.

Och det leder oss till en fråga om själva friheten.

Vi identifierar ofta frihet med förmågan att vägra. Jag förblir fri eftersom jag kan dra mig undan, eftersom inget åtagande slutgiltigt kan göra anspråk på mig, eftersom jag kan välja något annat när priset blir för högt.

Men är det förmågan att svika som gör kärleken fri?

Eller når friheten sin fullbordan i förmågan att helhjärtat ge oss själva åt det goda?

Så mycket av det vi kallar frihet är lydnad inför det som lovar lättnad.

Vi döljer sanningen eftersom ärlighet hotar andras uppskattning av oss. Vi drar tillbaka vår kärlek eftersom det blivit smärtsamt att älska. Vi flyr ett ansvar eftersom vi inte står ut med vad det kräver av oss.

Sedan kallar vi oss fria eftersom vi följde våra begär.

Men hur fria är vi om hotet om smärta kan styra allt vi är villiga att älska?

I Getsemane känner Kristus den mänskliga fruktan inför lidandet och förblir samtidigt fri att offra sig själv.

Hans önskan att leva är verklig. Hans frälsande kärlek förblir fri.

Den annalkande förlusten av livet kan inte tvinga honom att överge det goda för vilket han ger det.

Hebreerbrevet säger att han kom för att befria dem som hölls i slaveri genom sin fruktan för döden. Trädgården får mig att se hur djupt detta slaveri kan nå, och hur djup hans frihet är.

Han går mot döden i en kärlek som döden inte kan styra.

Ändå når betydelsen längre än ett extraordinärt exempel på personligt mod.

Irenaeus förstod Kristi lydnad i relation till Adams olydnad. Kristus sammanfattar mänsklighetens historia och för den till en ny fullbordan. Korsets lydnad gör ogjort det som gick fel vid trädet.

Det får mig att läsa Eden och Getsemane tillsammans.

I Eden griper mänskligheten efter fullbordan genom misstro mot livets givare.

I Getsemane anförtror Kristus sitt mänskliga liv åt Fadern medan han möter döden.

Mänsklighetens trogna svar till Gud levs i hela sitt djup, under de mest fruktansvärda förhållanden.

Kristus behöver aldrig omvändas från personligt uppror. Han är den trogne Sonen vars lydnad återställer oss.

Hans mänskliga vilja är en del av den mänsklighet genom vilken vår frälsning fullbordas.

Det får mig att ompröva vad vi är.

Vi tar emot vår existens. Vi skapar inte den godhet som gör livet värt att leva. Själva vår frihet är en gåva.

Kanske blir vi mest fullständigt oss själva när vi blir i stånd att ge den gåvan i kärlek.

I Kristus för gemenskapen med Gud den mänskliga friheten till dess fullbordan. Hans mänsklighet förblir helt mänsklig och samtidigt helt trogen.

Getsemane uppenbarar både priset för hans kärlek och vår mänsklighets bestämmelse.

Vi skapades för gemenskap.

Och här, i den inkarnerade Sonen, kommer Gud mot mänskligheten i frälsande kärlek, medan mänskligheten svarar Gud i trogen lydnad.

Båda rörelserna tillhör samma person.

Det finns ytterligare en dimension av bägaren som vi måste ta på allvar.

I Skriften kan bägaren beteckna en bestämd del av lidande och dom. Jesaja talar om den gudomliga vredens bägare. Det hjälper oss att höra tyngden i den bild Jesus använder.

Han närmar sig lidandet som vår frälsnings medlare och möter syndens, domens och dödens verklighet.

Hans offer når längre än ett exempel vi kan beundra. Det åstadkommer den försoning och befrielse vi behöver.

Korsets storhet kan därför inte mätas genom att enbart beräkna fysisk smärta.

Vi måste fråga vem som ger sig själv, för vilka han ger sig själv och vad hans gåva åstadkommer.

Den som offrar detta ändliga människoliv är den evige Sonen.

Hans kärlek uttrycks genom ett mänskligt hjärta. Personen vars kärlek det är förblir Gud.

Lidandet skapar inte den kärleken.

Det uppenbarar hur djupt den kärleken träder in i våra mänskliga villkor.

Och kärleken förblir odelad.

Fadern och Sonen delar den enda gudomliga viljan. Jesu mänskliga lydnad uttrycker det frälsande syfte som han i evighet delar med Fadern.

Faderns kärlek finns redan i sändandet av Sonen. Sonens kärlek finns i hans fritt givna offer.

Getsemane uppenbarar det mänskliga djupet i detta gudomliga syfte.

Han kallar fortfarande Gud Fader.

Bägaren står kvar framför honom. Relationen består i hans bön.

Han uttalar sanningen om sin mänskliga längtan medan han anförtror sig åt Fadern som han älskar.

Hur mycket av vår förståelse av gudomlig kärlek beror på tron att vara älskad borde betyda att bli skonad?

Jesus är den älskade Sonen i trädgården.

Hans ångest upphäver inte hans sonskap. Hans vädjan upphäver inte hans trofasthet.

Han för hela sin mänskliga erfarenhet in i gemenskapen med Fadern.

Augustinus för oss in i en extraordinär följd av detta mysterium. Han skriver att Kristus ”ber för oss som vår Präst” och ”ber i oss som vårt Huvud”, samtidigt som han är den Gud vi ber till.

Vår relation med honom omfattar alla tre verkligheterna.

Vi närmar oss honom som vår Gud. Genom honom, vår medlare, närmar vi oss Fadern. Som lemmar i hans kropp är vi förenade med den vars mänskliga liv redan har offrats i fullkomlig trofasthet.

Hans bön öppnar något för oss.

Den vi kommer till med vår ångest har personligen trätt in i det liv där ångest upplevs. Han genom vilken vi närmar oss Fadern har själv talat till Fadern med mänsklig röst.

Vår mänsklighet har en plats i hans gemenskap.

Och han låter den mänskligheten bli synlig.

Han ber sina vänner att stanna hos honom. Sonen genom vilken de existerar ber om deras sällskap.

Det finns en extraordinär ömhet i den vädjan. Hans fullkomliga relation med Fadern rymmer mänsklig gemenskap.

Sedan somnar de.

De som är nära nog att höra honom kan inte hålla sig vakna med honom.

Ändå fortsätter han be. Matteus beskriver hur han återkommer gång på gång, med överlåtelsen redan närvarande i den första bönen och trofast genomlevd under den timmens fortgående kostnad.

Smärtan består medan offret består.

Sedan säger Hebreerbrevet att han bad med rop och tårar, och att han blev bönhörd.

Han blev BÖNHÖRD.

Han gick ändå till korset.

Läst i uppståndelsens ljus sträcker sig svaret genom döden in i uppståndet liv. Det frälsande syftet går bortom att undkomma den annalkande prövningen.

Bägaren består. Döden kommer att förlora sitt sista ord.

Detta är avgörande för trädgårdens betydelse: syftet med hans lidande är liv.

Sveket förblir ont. Såren förblir fruktansvärda. Döden förblir en fiende.

Hans kärlek träder in i dessa verkligheter för att fullborda vår frälsning, och uppståndelsen uppenbarar den seger som hans offer rör sig mot.

Och vi måste komma ihåg vilka som får del av detta offer.

Lärjungarna misslyckas med att hålla vakt.

Jesus fortsätter mot korset för dem.

De som inte kan hålla sig vakna hos honom finns bland dem han ger sig själv för.

Hans trofasthet når dem vars trofasthet har svikit.

Innan trädgården blir en förebild för min lydnad är den en del av min Frälsares lydnad för mig.

Det är därför jag är kristen.

För här är han som känner hela det mänskliga priset för att älska oss, känner det i en mänsklighet lika verklig som vår och fritt ger sig själv.

Skaparen har personligen trätt in i sin skapelse.

Den evige Sonen har gett sitt trogna svar inom tiden.

Den mänsklighet som ryggar tillbaka inför döden har offrats i en kärlek starkare än döden.

Och den mänsklighet han antar överges aldrig.

Efter uppståndelsen visar Jesus sina lärjungar sina händer och sin sida. Såren tillhör den uppståndne Herren. Personen de tillber är personen som led, nu levande bortom dödens herravälde.

Han bär den mänsklighet genom vilken han har älskat oss in i härligheten.

Getsemane sträcker sig därför in i framtiden för alla som tillhör honom. Det människoliv han återställer har en bestämmelse bortom graven.

Marken där han knäböjer öppnar sig mot uppståndelsen.

Ändå återvänder jag ständigt till ögonblicket innan han reser sig.

Han vet vad kärleken kommer att kosta.

Han känner vad kärleken kommer att kosta.

Och det eviga Ordet ger sitt trogna svar med mänsklig röst.

Han går till korset med sin mänsklighet helt närvarande i gåvan.

Han älskade oss med ett mänskligt hjärta.

Och Sonen som ger oss evigt liv kommer för evigt att vara den människa som gav sitt liv för oss.

- Adam