Osynliga trappsteg.

När jag var barn älskade jag att titta på trollkarlar.

Och en av mina favoriter var Dynamo. I mina ögon var han en av de bästa trollkarlar som fanns.

Han gjorde ett trick där det såg ut som att han gick på vatten. Och som ung kristen framför tv:n minns jag att jag blev både imponerad och lite skräckslagen på samma gång.

Jag satt där och tänkte: ‘Åh, skit. Jag trodde bara Jesus kunde göra det där.’

Självklart var det en illusion. En föreslagen förklaring till tricket är en genomskinlig plattform precis under vattenytan, dold för dem som tittade på.

Tanken är att plattformen ligger tillräckligt nära ytan för att han ska kunna gå på den, men är dold under vattnet så att du inte ser vad som bär honom.

För publiken kliver han ut på ingenting.

Men under hans fötter finns något fast.

Osynliga trappsteg.

Och eftersom jag har vandrat med Gud större delen av mitt liv och vuxit upp i en familj som har vandrat med Honom, kan jag inte låta bli att tänka på hur ofta livet med Gud känns just så.

Gud kallar dig att ta ett steg. Du tittar framför dig och allt du kan se är vatten.

Ingen väg. Ingen synlig grund. Ingenting som förklarar hur du ska kunna lägga din tyngd där och stå kvar.

Och genast blir du rädd.

‘Gud, om jag kliver ut där kommer jag att falla rakt igenom. Det finns ingenting där som kan bära mig.’

Men tänk om det FINNS det?

Tänk om trappsteget redan finns där och det enda som saknas är din förmåga att se det?

Tänk på den där dolda plattformen en stund.

Om du kan se den eller inte gör absolut ingen skillnad för dess förmåga att bära din tyngd. Den blir inte fast först när du upptäcker den. Den var fast innan du visste att den fanns där.

Men om du står vid kanten och vägrar sätta ner foten förrän dina ögon kan bevisa att det finns något under vattnet, kanske du aldrig upptäcker det som kunde ha burit dig.

Och jag tror att det är här tron kommer in.

Ibland kallar Gud dig att röra dig innan Han låter dig se vad som kommer att bära dig.

Han ber dig att lita på Hans ord innan du får tryggheten av att känna marken under fötterna.

Steget kommer FÖRST. Upptäckten kommer SEDAN.

Du lyfter foten från en välbekant plats. Du för den mot en plats som inte verkar kunna bära dig. Allt du ser säger åt dig att stanna där du är.

Men du tar steget för att du litar på Honom som sa att det finns en plats att stå på.

Och när du lägger ner din tyngd får du fotfäste.

Det FINNS en grund.

Du trodde att du klev ut i tomma luften, men du klev på något som Gud kunde se hela tiden.

Det är den delen jag tycker är vacker.

Sanningen är att ett steg i tro egentligen bara är en illusion, för det fanns ett osynligt trappsteg där hela tiden. Det krävdes bara tro för att du skulle lita på det du ännu inte kan se.

Och ibland tror jag att Gud låter trappsteget vara osynligt eftersom det är just det som är PRÖVNINGEN.

Kommer du att lita mer på Honom än på det du kan se?

Om Han visade dig hela plattformen, varje trappsteg och exakt vart den skulle leda, kunde du gå framåt och förlita dig på din egen bild av vägen.

Men när du inte kan se den behöver du lita på Hans.

Vi säger: ‘Gud, visa mig marken, så tar jag steget.’

Ibland säger Han: ‘Ta steget, så hittar du marken.’

‘För vi vandrar i tro, inte i åskådning.’ 2 Korinthierbrevet 5:7.

Vi VANDRAR. Vi rör oss. Vi lägger vår tyngd på en plats som våra ögon ännu inte kan ge oss trygghet om.

Och sedan kommer vi till nästa trappsteg.

För att hitta fotfäste en gång betyder inte att Gud plötsligt visar dig hela trappan.

Du står på något som bar dig. Men framför dig finns vatten igen.

Ett till samtal. Ett till beslut. En till obekant period i livet. Ett till ögonblick då du inte kan se hur du ska bli buren.

Och återigen ber Han dig att lita på Honom.

Men den här gången har du något att minnas.

Marken under dina fötter var en gång steget du var rädd för att ta.

Du kunde inte se hur du skulle ta dig igenom den perioden. Du visste inte varifrån styrkan skulle komma. Du hade ingen aning om hur du skulle hitta fotfäste.

Och ändå står du här. På en plats där du en gång trodde att du skulle sjunka.

Det betyder inte att resan var smärtfri. Det betyder att du upptäckte stöd som du inte kunde se från platsen där du började.

Så varför antar vi så snabbt att just nästa osynliga trappsteg måste vara det som inte kan bära oss?

Gud har inte fört dig så här långt bara för att överge dig vid kanten.

När Han kallar dig framåt vet Han vad som finns under ytan. Han vet hur Han ska bära dig, även när du ännu inte kan se hur du ska kunna stå.

Du behöver inte få bort varje fråga innan du rör dig. Du behöver inte känna marken under nästa steg samtidigt som du håller båda fötterna precis där de är.

Det kommer ett ögonblick då tillit måste bli ett steg.

Och om det är där du befinner dig just nu vill jag uppmuntra dig. Det som ser ut som ingenting framför dig kanske bara är ännu ett osynligt trappsteg där Gud ber dig att lita på Honom.

Ta steget i tro.

Låt dina fötter upptäcka det dina ögon inte kan se.

- Adam